Första skoldagen.
Ja, nervös var jag som fan, men det gick bra, men, jag är 110% säker att detta går åt helvete. -.-
Efter att igår haft världens raseriutbrott mot pappa och kallat honom gubbjävel, för att jag inte fick ta min systers(Storasystervampyr.blogg.se) marsvin Monis, kändes skit. Jag ignorerade honom helt hela dagen, vilket senare ledde till att han sa "Ja, efter som du inte pratar med mig så går jag och lägger mig", kände jag att alla skuldkänslor vällde fram och jag satt och störtgrinade det mesta av kvällen, men det var inte bara det, utan paniken för hur det ska gå i 7:an hade en stor del i detta. Senare när mamma kom hem skällde hon på mig för hur jag betett mig mot honom, satt jag bara och tårarna rann, och rann. Jag skrev en lapp där det stod massor om varför jag betett mig så, osv. till min far, när han läste den kändes det bättre, jag hade ju iallafall sagt förlåt.
Nåja, nu över till skoldagen.
Ja, 7b verkar vara en bra klass. 2 st som går på särskolan, men.. det gör inget, de ska inte vara med på alla lektioner, och ingen har typ dawn-syndrom så man blir rädd för dem, utan de verkar rätt normala. Ja, jag har ju Emelie, Amanda och Jessica som jag umgås med, mest Emelie och Amanda, dårå, men de ger mig trygghet att vara i skolan.
Håltimmarna är riktigt skoj, bara sitta och titta på folk. Det är många namn att lära sig nu, men några kan jag nog.
Ja, jumpan är väl det jag gruvar mig mest för. Jag fattar inte hur jag ska klara det, om jag kanske kan gå ut och gå en sväng med Emelie eller Jessica medans de andra har jumpa, låter som ett svårt steg, men.. jag antar att jag kommer längre på att gå än att strunta fullständigt i det.
Nåja, I'm not gonna waste your time !
kisses and hugges
/Seneca
Efter att igår haft världens raseriutbrott mot pappa och kallat honom gubbjävel, för att jag inte fick ta min systers(Storasystervampyr.blogg.se) marsvin Monis, kändes skit. Jag ignorerade honom helt hela dagen, vilket senare ledde till att han sa "Ja, efter som du inte pratar med mig så går jag och lägger mig", kände jag att alla skuldkänslor vällde fram och jag satt och störtgrinade det mesta av kvällen, men det var inte bara det, utan paniken för hur det ska gå i 7:an hade en stor del i detta. Senare när mamma kom hem skällde hon på mig för hur jag betett mig mot honom, satt jag bara och tårarna rann, och rann. Jag skrev en lapp där det stod massor om varför jag betett mig så, osv. till min far, när han läste den kändes det bättre, jag hade ju iallafall sagt förlåt.
Nåja, nu över till skoldagen.
Ja, 7b verkar vara en bra klass. 2 st som går på särskolan, men.. det gör inget, de ska inte vara med på alla lektioner, och ingen har typ dawn-syndrom så man blir rädd för dem, utan de verkar rätt normala. Ja, jag har ju Emelie, Amanda och Jessica som jag umgås med, mest Emelie och Amanda, dårå, men de ger mig trygghet att vara i skolan.
Håltimmarna är riktigt skoj, bara sitta och titta på folk. Det är många namn att lära sig nu, men några kan jag nog.
Ja, jumpan är väl det jag gruvar mig mest för. Jag fattar inte hur jag ska klara det, om jag kanske kan gå ut och gå en sväng med Emelie eller Jessica medans de andra har jumpa, låter som ett svårt steg, men.. jag antar att jag kommer längre på att gå än att strunta fullständigt i det.
Nåja, I'm not gonna waste your time !
kisses and hugges
/Seneca
Jävla skit, asså.
Ja, jävla skit är allt jag kan säga, tydligen.
Efter att än en gång blivit överfallen av detta jävla skit illamående är jag helt nere, alltså, inte bara lite, Jag har nått botten. Det är inte klokt vilket jävla skitliv man kan få. Nåja, iallafall, på ridlektionen i Torsdags fick jag rida min älskade sköthäst Tingeling, en supersnäll häst. Och gissa vad? Jo, jag kände mig illamående, ja, vilket jag gör jämt dårå. Det gick rätt bra ändå, med tanke på att jag och den lilla damen inte är så jättevana vid varandra. Jag kände hur illamåendet kom krypandes när vi galopperade. Och Tingelings galopp är inte liten utan den skumpar vääääldigt mycket.
Vi saktade av till skritt, och jag kände hur paniken bara sköljde över mig, så jag sa till mamma "Jag mår illa och jag vill inte rida mer.." Så hon sa "Gå in i mitten" och det gjorde jag. Hon kom ner och jag sa att jag inte ville rida mer, och hon sa att jag skulle hoppa av, så jag hoppade av och min nya ridlärare gick fram till oss och frågade oss om det var nått fel, så mamma berättade vad som var på gång. Så vi gick in med Tingeling i stallet och hon som skulle rida henne nästa lektion tog hand om henne.
Vi gick raka vägen ut till bilen och jag satte mig på passagerarsidan och mamma lade in mina grejer. Hon satte sig och startade bilden sedan, då kände jag hur tårarna började rinna. Asså, jag klarar inte detta mer! Jag kan inte hålla på med mitt största intresse längre. Asså, paniken över att inte kunna göra någonting växer. Jag kan inte gå, titta på TV, absolut inte springa, inte äta ordentligt, inte rida, ALLTSÅ, DENNA JÄVLA SKITVÄRLD ÄR EMOT MIG!
Igår ringde de ifrån BUP (Barn och Ungdoms-psyk) och de sa att jag skulle få gå hos en psykolog/kurator som jag haft förut som är under utbildning av nå.. uhm.. kommer inte ihåg vad det hette, men iallafall så ska de filma det vi pratar om , och aaah! Som om jag kommer få ur mig nått ord då! Aldrig! Då känner jag hur paniken kommer tillbaka igen. Alltså, det känns som om inget kan göra något åt mig!
Snart börjar skolan också och jag känner hur all nervositet och panik kommer tillbaka, jag känner igen känslan, fast nu när jag ska börja sjuan blir det väl ännu värre! Allt är nytt! Mamma, min älskade mamma ska väl följa med, men asså, åååhj, jag kan ju inte ha min mamma med mig i skolan på alla lektioner i 3450 år! Allt känns så jävla hopplöst hela tiden.
Jag tänker fan jämt på om jag ska ta självmord, men jag kan inte! Jag tittar efter krokar i taket hela tiden, överallt. Allt är så jävla drygt, jag orkar inte mer, varför kan man inte hoppa av skolan?! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJH!! JÄVLA SKIT!
Och mitt WoW kort är slut så jag har inget att trösta mig med hemma, och jag ska antagligen sluta på ridskolan p.g.a detta jävla kukliv!
Jag bara, åhj, cp, damp, jävla kuk, röv, arsel, snorre, fan, satan ALLT MAN KAN SÄGA!!!!!!!
Efter att än en gång blivit överfallen av detta jävla skit illamående är jag helt nere, alltså, inte bara lite, Jag har nått botten. Det är inte klokt vilket jävla skitliv man kan få. Nåja, iallafall, på ridlektionen i Torsdags fick jag rida min älskade sköthäst Tingeling, en supersnäll häst. Och gissa vad? Jo, jag kände mig illamående, ja, vilket jag gör jämt dårå. Det gick rätt bra ändå, med tanke på att jag och den lilla damen inte är så jättevana vid varandra. Jag kände hur illamåendet kom krypandes när vi galopperade. Och Tingelings galopp är inte liten utan den skumpar vääääldigt mycket.
Vi saktade av till skritt, och jag kände hur paniken bara sköljde över mig, så jag sa till mamma "Jag mår illa och jag vill inte rida mer.." Så hon sa "Gå in i mitten" och det gjorde jag. Hon kom ner och jag sa att jag inte ville rida mer, och hon sa att jag skulle hoppa av, så jag hoppade av och min nya ridlärare gick fram till oss och frågade oss om det var nått fel, så mamma berättade vad som var på gång. Så vi gick in med Tingeling i stallet och hon som skulle rida henne nästa lektion tog hand om henne.
Vi gick raka vägen ut till bilen och jag satte mig på passagerarsidan och mamma lade in mina grejer. Hon satte sig och startade bilden sedan, då kände jag hur tårarna började rinna. Asså, jag klarar inte detta mer! Jag kan inte hålla på med mitt största intresse längre. Asså, paniken över att inte kunna göra någonting växer. Jag kan inte gå, titta på TV, absolut inte springa, inte äta ordentligt, inte rida, ALLTSÅ, DENNA JÄVLA SKITVÄRLD ÄR EMOT MIG!
Igår ringde de ifrån BUP (Barn och Ungdoms-psyk) och de sa att jag skulle få gå hos en psykolog/kurator som jag haft förut som är under utbildning av nå.. uhm.. kommer inte ihåg vad det hette, men iallafall så ska de filma det vi pratar om , och aaah! Som om jag kommer få ur mig nått ord då! Aldrig! Då känner jag hur paniken kommer tillbaka igen. Alltså, det känns som om inget kan göra något åt mig!
Snart börjar skolan också och jag känner hur all nervositet och panik kommer tillbaka, jag känner igen känslan, fast nu när jag ska börja sjuan blir det väl ännu värre! Allt är nytt! Mamma, min älskade mamma ska väl följa med, men asså, åååhj, jag kan ju inte ha min mamma med mig i skolan på alla lektioner i 3450 år! Allt känns så jävla hopplöst hela tiden.
Jag tänker fan jämt på om jag ska ta självmord, men jag kan inte! Jag tittar efter krokar i taket hela tiden, överallt. Allt är så jävla drygt, jag orkar inte mer, varför kan man inte hoppa av skolan?! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJH!! JÄVLA SKIT!
Och mitt WoW kort är slut så jag har inget att trösta mig med hemma, och jag ska antagligen sluta på ridskolan p.g.a detta jävla kukliv!
Jag bara, åhj, cp, damp, jävla kuk, röv, arsel, snorre, fan, satan ALLT MAN KAN SÄGA!!!!!!!
Svår väg ut..
Ja, en svår väg.. ut, ur denna skiten. Jag har bara lust att knalla ut i stora vida världen och försvinna på ett eller annat vis.. Men det går inte för sig, jag vill inte svika mina familjemedlemmar och vänner. Allt är bara så.. komplicerat. Som om jag har allt emot mig, du kanske inte förstår, men det tar emot när allt händer. Nåja, jag ska inte plåga er med det snacket.
Jo.. Jag har ju en syster som har sett lite av Säsong 3 av mitt favoritprogramm Supernatural, jag vill ju också se! Min älskade Sam Winchester/Jared Padalecki är ju med i den! .___. De är så jävla sköna! Asså, GAH! VILL JOOO SEEE!!
Deras humor är guld värd, jag skulle göra nästan vad som helst för att få komma och träffa dem!
New York! Here we come! *Tittar på syster Jossi* Vi ska träffa dem och köpa deras Impala! :D
JARED PADALECKI! <3
Imorgon går mitt Pre Paid Game Card ut på World of Warcraft också, jag är så deprimerad. :< Alla bara lämnar mig på Alliance sidan och går över till horde sidan på servern Ravenholdt, åååhj, nu måste jag ju köra horde på ett nytt Account, jag kommer sakna mina karraktärer! .__. I have reached level 62 atleast, jag kommer sakna min rogue Undrio, och min Hunter Euqie! Och min Druid Houter! MAH! MEEP! *Stön* *Pust* *Stånk* .. Bah!
Nåja, nu ska jag joina min vän Johanna på World of Warcraft. :)
C'ya suckeeeeeeeeeeeeeeeers! (Okay, didnt mean it, sorry!)
Jo.. Jag har ju en syster som har sett lite av Säsong 3 av mitt favoritprogramm Supernatural, jag vill ju också se! Min älskade Sam Winchester/Jared Padalecki är ju med i den! .___. De är så jävla sköna! Asså, GAH! VILL JOOO SEEE!!
Deras humor är guld värd, jag skulle göra nästan vad som helst för att få komma och träffa dem!
New York! Here we come! *Tittar på syster Jossi* Vi ska träffa dem och köpa deras Impala! :D
JARED PADALECKI! <3
Imorgon går mitt Pre Paid Game Card ut på World of Warcraft också, jag är så deprimerad. :< Alla bara lämnar mig på Alliance sidan och går över till horde sidan på servern Ravenholdt, åååhj, nu måste jag ju köra horde på ett nytt Account, jag kommer sakna mina karraktärer! .__. I have reached level 62 atleast, jag kommer sakna min rogue Undrio, och min Hunter Euqie! Och min Druid Houter! MAH! MEEP! *Stön* *Pust* *Stånk* .. Bah!
Nåja, nu ska jag joina min vän Johanna på World of Warcraft. :)
C'ya suckeeeeeeeeeeeeeeeers! (Okay, didnt mean it, sorry!)
En liten hästtokig tjej!
Hejsan! Jag ville bara berätta lite om mig själv och mitt liv.
Jag är en liten kort tjej på 12 år som är tokig i hästar. Jag ska börja 7:an till hösten och mina klasskompisar värkar bra. Mina bästa vänner ska gå i samma klass som jag dårå. Mitt allt, mitt liv, min stora kärlek är min häst Baltzar, jag älskar honom mer än allt på jorden. Han är alltid så snäll mot mig och vågar nästan aldrig bocka eller göra liknande. Han är en sann hjälte. ;)
FAMILJEN: Jag tycker väldigt mycket om min familj, trots att vi bråkar väldigt ofta, har vi jämt roligt. Visst, jobbiga stunder finns alltid, men det får man ta. Jag antar att jag ska börja med högsta hönset i min familj, min pappa. Han heter Lars och är 45 år gammal. Han är den jag bråkar mest med, men det gör inget, för vi har roligt nästan jämt. Jag träffar inte min pappa så jätte ofta. Han bor med oss, men han jobbar ofta. Timmerbilen och jobbet är det viktigaste för honom, men han jobbar faktist för att vi ska kunna leva. Det han vill allra mest, vad jag förstår är att jag ska ha en normal uppväxt, gå i skolan, inte känna sig pressad på morgonen när man ska iväg till helvetet. Jag vet att han menar väl, men det kan bli riktigt jobbigt ibland, därför bråkar vi ofta.
Nu ska jag ta och berätta om min mamma, den jag umgås jämt med. Hon är som min bästa vän, eftersom jag inte trivs så bra med vänner. Vi har samma intresse och vi tänker likadant, därför är det roligt att vara med min mamma. Hon är sjukskriver eftersom hon mår dåligt båda fysiskt och psykiskt, så det känns tryggt att hon nästan jämt är hemma, men nackdelen är väl att jag får panik när jag är ensam. Hon gör allt för mig, men det gör inte jag tillbaka, vilket svider i hjärtat när jag tänker på det. Hon försöker hjälpa mig på alla sätt, vilket ibland hjälper och ibland inte. Hon är med mig i skolan när det är som värst och hon följer med på mina ridlektioner. Hon är min idol.
Nu ska ni få höra om min underbara syster! Hon heter Josefine och ska börja på skola i Stockholm, vilket jag inte blev så jätteglad att höra, kommer sakna henne otroligt mycket, men det är klart, jag är glad för hennes skull! :) Vi kommer bra överrens, för vi har samma intressen, det mesta iallafall. Vi brukar rida lite och spela lite WoW och självklart kolla på Supernatural. ;) Alla tycker vi är så lika, så jag blir kallas Mini-Jossi lite överallt. Jag är så lycklig över att ha fått Jossi som min syster. ^^ Hon är den bästa systern man kan ha. <3
Man måste väl nämna brorsan också.
Tim är min halvbror faktiskt, men det tänker inte jag på, för hans pappa bor på Åland och de umgås inte alls mycket, så han säger farsan till min pappa. Vi har roligt oftast när jag är över hos dem, men när han bodde hemma hade ni inte velat hört på sådant ståhej! Det var småtjaffs hela tiden. Men nu är vi sams för det mesta. Hans tjej Emma är riktigt snäll också, jag brukar låna kläder av henne och sådant. :)
Baltzar, mitt liv. <3
Baltzar är en varmblodig travare som fastnade med benet i en framförvarande sulky, så han kunde inte tävla mer. Han bodde i Frillesås, där min moster också bodde. Min moster ringde hem till mamma för att hon hade ett stall hon inte använde, och sa att han var en sån snäll häst, och de ville absolut inte ta bort honom, så vi köpte honom för en liten peng. Han är den snällaste hästen jag har mött, han gör bara något bus då och då, men det är bara roligt. ^^
Till och med hästrädda kan älska honom, vårann lilla klumpeduns. :)
En liten svart hund.
Charlie, vårann schabrador (Ja, blanding mellan schäfer och labrador) är en riktigt härlig prick, trots att han kan vara lite weird ibland. Han är så lugn, därför är det så skönt hemma hos oss. När Molle kommer blir t.o.m Charlie lite upphetsad, men det är inte så jätteofta Molle är här. Men nu blir det mer Molle. Vi ska hjälpa Jessica, min kusin, att ta han om honom, så hon inte säljer honom, för han är ju en sån härlig hund. Han är jobbig för att han är valp, men det löser sig. :)
Det finns väl inte så mycket mer att berätta om Charlie. :)
En ensamvarg eller katt?
Mirra är vår katt, en liten röd och vit katt (Norska flaggan?). Han är för det mesta ute och ränner och jagar råttor. Ibland kommer han in och vill gosa
Jag är en liten kort tjej på 12 år som är tokig i hästar. Jag ska börja 7:an till hösten och mina klasskompisar värkar bra. Mina bästa vänner ska gå i samma klass som jag dårå. Mitt allt, mitt liv, min stora kärlek är min häst Baltzar, jag älskar honom mer än allt på jorden. Han är alltid så snäll mot mig och vågar nästan aldrig bocka eller göra liknande. Han är en sann hjälte. ;)
FAMILJEN: Jag tycker väldigt mycket om min familj, trots att vi bråkar väldigt ofta, har vi jämt roligt. Visst, jobbiga stunder finns alltid, men det får man ta. Jag antar att jag ska börja med högsta hönset i min familj, min pappa. Han heter Lars och är 45 år gammal. Han är den jag bråkar mest med, men det gör inget, för vi har roligt nästan jämt. Jag träffar inte min pappa så jätte ofta. Han bor med oss, men han jobbar ofta. Timmerbilen och jobbet är det viktigaste för honom, men han jobbar faktist för att vi ska kunna leva. Det han vill allra mest, vad jag förstår är att jag ska ha en normal uppväxt, gå i skolan, inte känna sig pressad på morgonen när man ska iväg till helvetet. Jag vet att han menar väl, men det kan bli riktigt jobbigt ibland, därför bråkar vi ofta.
Nu ska jag ta och berätta om min mamma, den jag umgås jämt med. Hon är som min bästa vän, eftersom jag inte trivs så bra med vänner. Vi har samma intresse och vi tänker likadant, därför är det roligt att vara med min mamma. Hon är sjukskriver eftersom hon mår dåligt båda fysiskt och psykiskt, så det känns tryggt att hon nästan jämt är hemma, men nackdelen är väl att jag får panik när jag är ensam. Hon gör allt för mig, men det gör inte jag tillbaka, vilket svider i hjärtat när jag tänker på det. Hon försöker hjälpa mig på alla sätt, vilket ibland hjälper och ibland inte. Hon är med mig i skolan när det är som värst och hon följer med på mina ridlektioner. Hon är min idol.
Nu ska ni få höra om min underbara syster! Hon heter Josefine och ska börja på skola i Stockholm, vilket jag inte blev så jätteglad att höra, kommer sakna henne otroligt mycket, men det är klart, jag är glad för hennes skull! :) Vi kommer bra överrens, för vi har samma intressen, det mesta iallafall. Vi brukar rida lite och spela lite WoW och självklart kolla på Supernatural. ;) Alla tycker vi är så lika, så jag blir kallas Mini-Jossi lite överallt. Jag är så lycklig över att ha fått Jossi som min syster. ^^ Hon är den bästa systern man kan ha. <3
Man måste väl nämna brorsan också.
Tim är min halvbror faktiskt, men det tänker inte jag på, för hans pappa bor på Åland och de umgås inte alls mycket, så han säger farsan till min pappa. Vi har roligt oftast när jag är över hos dem, men när han bodde hemma hade ni inte velat hört på sådant ståhej! Det var småtjaffs hela tiden. Men nu är vi sams för det mesta. Hans tjej Emma är riktigt snäll också, jag brukar låna kläder av henne och sådant. :)
Baltzar, mitt liv. <3
Baltzar är en varmblodig travare som fastnade med benet i en framförvarande sulky, så han kunde inte tävla mer. Han bodde i Frillesås, där min moster också bodde. Min moster ringde hem till mamma för att hon hade ett stall hon inte använde, och sa att han var en sån snäll häst, och de ville absolut inte ta bort honom, så vi köpte honom för en liten peng. Han är den snällaste hästen jag har mött, han gör bara något bus då och då, men det är bara roligt. ^^
Till och med hästrädda kan älska honom, vårann lilla klumpeduns. :)
En liten svart hund.
Charlie, vårann schabrador (Ja, blanding mellan schäfer och labrador) är en riktigt härlig prick, trots att han kan vara lite weird ibland. Han är så lugn, därför är det så skönt hemma hos oss. När Molle kommer blir t.o.m Charlie lite upphetsad, men det är inte så jätteofta Molle är här. Men nu blir det mer Molle. Vi ska hjälpa Jessica, min kusin, att ta han om honom, så hon inte säljer honom, för han är ju en sån härlig hund. Han är jobbig för att han är valp, men det löser sig. :)
Det finns väl inte så mycket mer att berätta om Charlie. :)
En ensamvarg eller katt?
Mirra är vår katt, en liten röd och vit katt (Norska flaggan?). Han är för det mesta ute och ränner och jagar råttor. Ibland kommer han in och vill gosa
