Första skoldagen.
Efter att igår haft världens raseriutbrott mot pappa och kallat honom gubbjävel, för att jag inte fick ta min systers(Storasystervampyr.blogg.se) marsvin Monis, kändes skit. Jag ignorerade honom helt hela dagen, vilket senare ledde till att han sa "Ja, efter som du inte pratar med mig så går jag och lägger mig", kände jag att alla skuldkänslor vällde fram och jag satt och störtgrinade det mesta av kvällen, men det var inte bara det, utan paniken för hur det ska gå i 7:an hade en stor del i detta. Senare när mamma kom hem skällde hon på mig för hur jag betett mig mot honom, satt jag bara och tårarna rann, och rann. Jag skrev en lapp där det stod massor om varför jag betett mig så, osv. till min far, när han läste den kändes det bättre, jag hade ju iallafall sagt förlåt.
Nåja, nu över till skoldagen.
Ja, 7b verkar vara en bra klass. 2 st som går på särskolan, men.. det gör inget, de ska inte vara med på alla lektioner, och ingen har typ dawn-syndrom så man blir rädd för dem, utan de verkar rätt normala. Ja, jag har ju Emelie, Amanda och Jessica som jag umgås med, mest Emelie och Amanda, dårå, men de ger mig trygghet att vara i skolan.
Håltimmarna är riktigt skoj, bara sitta och titta på folk. Det är många namn att lära sig nu, men några kan jag nog.
Ja, jumpan är väl det jag gruvar mig mest för. Jag fattar inte hur jag ska klara det, om jag kanske kan gå ut och gå en sväng med Emelie eller Jessica medans de andra har jumpa, låter som ett svårt steg, men.. jag antar att jag kommer längre på att gå än att strunta fullständigt i det.
Nåja, I'm not gonna waste your time !
kisses and hugges
/Seneca
Skönt att höra att du tog dig samman vad det gällde pappa! Livet är för djäkla orättvist ibland,
men vad det gällde Monis måste jag upprepa att jag tror att det blev bäst så ändå. Vi känner samtidigt, jag och Nisan, att vafan, han har bott här hela sitt liv, han borde få dö här med.
Pappa är ingen gubbjävel, han är bara sjukt bestämd av sig, och det är inte alla gånger han är orättvist, men vissa av gångerna har han tyvärr rätt. Och det du skrev om min uppväxt, tja, det både stämmer och inte stämmer. Jag ville bara att du skulle veta det. Jag älskar pappa, och mamma, men jag kan inte älska precis allt som de har gjort under min uppväxt, så är det att vara barn och att ha föräldrar. Sånt som är jobbigt gör en stark. Det är min åsikt.
Och jag tror det kommer gå jättebra för dig!!
Du såg så avslappnad ut när jag mötte dig och de andra, det var jättekul att se!
<3
Kommer alltid att finnas hos dig Fanny <3 // amanda
