Jävla skit, asså.
Efter att än en gång blivit överfallen av detta jävla skit illamående är jag helt nere, alltså, inte bara lite, Jag har nått botten. Det är inte klokt vilket jävla skitliv man kan få. Nåja, iallafall, på ridlektionen i Torsdags fick jag rida min älskade sköthäst Tingeling, en supersnäll häst. Och gissa vad? Jo, jag kände mig illamående, ja, vilket jag gör jämt dårå. Det gick rätt bra ändå, med tanke på att jag och den lilla damen inte är så jättevana vid varandra. Jag kände hur illamåendet kom krypandes när vi galopperade. Och Tingelings galopp är inte liten utan den skumpar vääääldigt mycket.
Vi saktade av till skritt, och jag kände hur paniken bara sköljde över mig, så jag sa till mamma "Jag mår illa och jag vill inte rida mer.." Så hon sa "Gå in i mitten" och det gjorde jag. Hon kom ner och jag sa att jag inte ville rida mer, och hon sa att jag skulle hoppa av, så jag hoppade av och min nya ridlärare gick fram till oss och frågade oss om det var nått fel, så mamma berättade vad som var på gång. Så vi gick in med Tingeling i stallet och hon som skulle rida henne nästa lektion tog hand om henne.
Vi gick raka vägen ut till bilen och jag satte mig på passagerarsidan och mamma lade in mina grejer. Hon satte sig och startade bilden sedan, då kände jag hur tårarna började rinna. Asså, jag klarar inte detta mer! Jag kan inte hålla på med mitt största intresse längre. Asså, paniken över att inte kunna göra någonting växer. Jag kan inte gå, titta på TV, absolut inte springa, inte äta ordentligt, inte rida, ALLTSÅ, DENNA JÄVLA SKITVÄRLD ÄR EMOT MIG!
Igår ringde de ifrån BUP (Barn och Ungdoms-psyk) och de sa att jag skulle få gå hos en psykolog/kurator som jag haft förut som är under utbildning av nå.. uhm.. kommer inte ihåg vad det hette, men iallafall så ska de filma det vi pratar om , och aaah! Som om jag kommer få ur mig nått ord då! Aldrig! Då känner jag hur paniken kommer tillbaka igen. Alltså, det känns som om inget kan göra något åt mig!
Snart börjar skolan också och jag känner hur all nervositet och panik kommer tillbaka, jag känner igen känslan, fast nu när jag ska börja sjuan blir det väl ännu värre! Allt är nytt! Mamma, min älskade mamma ska väl följa med, men asså, åååhj, jag kan ju inte ha min mamma med mig i skolan på alla lektioner i 3450 år! Allt känns så jävla hopplöst hela tiden.
Jag tänker fan jämt på om jag ska ta självmord, men jag kan inte! Jag tittar efter krokar i taket hela tiden, överallt. Allt är så jävla drygt, jag orkar inte mer, varför kan man inte hoppa av skolan?! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJH!! JÄVLA SKIT!
Och mitt WoW kort är slut så jag har inget att trösta mig med hemma, och jag ska antagligen sluta på ridskolan p.g.a detta jävla kukliv!
Jag bara, åhj, cp, damp, jävla kuk, röv, arsel, snorre, fan, satan ALLT MAN KAN SÄGA!!!!!!!
Nej nej Fanny, inget självmord.
Det tillåter jag inte, då fixar jag lite demonic mojo och hämtar tillbaka dig!
Så här är det. När jag gick i låg- och mellanstadiet var jag Nemo, Ingen. I sjuan hade jag "kronisk huvudvärk", något som jag tror framkallades mest för att jag stressade upp mig så in i helvette. Och, självklart, vid tillfällen då folk sa att jag såg ut att vara piggare. Då gjorde det plötsligt riiiiktigt ont i huvudet.
I alla fall, vad jag vill ha sagt... jag fick toppenlärare. De gjorde att jag längtade till skolan, helt sjukt, men de var så satans snälla på mig, och faktiskt SÅG mig, något jag tycker mina tidigare lärare varit asdåliga på, eftersom jag var så snäll och tyst och duktig.
Med de här lärarna fick jag uppmärksamhet trots att jag var alla de där sakerna.
Sen började jag få kompisar. Jag, Sanna och Claudia, vi var hur tajta som helst. Och våran vänskap var inte bra alla gånger, men oj vad jag växte av bara den orsaken att jag hade vänner. På riktigt. Inte bara några som gjorde det för att det var synd om mig, eller för att läraren bett dem. Sen, i åttan, rullade allt på, och det liksom löste sig. En liten bit i taget. Och att du ska få hjälp av en som ska utbilda sig inom kognitiv beteende terapi (så heter det), det kommer hjälpa dig oerhört, tror jag!! För om det finns hjälp att få, så ta den! När jag fick börja prata med kurator på gymnasiet växte jag otroligt mycket. Man tror inte att man har så himla mycket att prata om, och "vad fan ska jag där och göra?" frågade jag mig innan. Men shit, alltså.
Och att de ska spela in, det tror jag att du kommer att komma över. Och, eftersom hon verkar proffsig, kommer hon säkerligen att stänga av den om du tycker att det blir för obehagligt.
Morsans terapeut filmade ju henne, och spelade in det de gjorde. Hon sa att till slut så sket hon fullständigt i det. Jag skulle tycka att det vore rätt intressant att vara med på något sådant. Jag tror att både du och hon på BUP kommer lära er jättemycket av varandra!
Och förresten, hur många gånger tror du inte jag har önskat mamma åt något random väderstreck för att inte jag har fått en hamster/katt/marsvin/hundvalp/råtta....?
